Ilska
Hundra förlåt har runnit över mina läppar. Det är den jag är att säga det.. Jag menar det. Jag vill inte såra. Men jag är också besviken. Tårar som rinner för vad jag förlorat, för vad jag trodde att jag hade.. för att jag inte var värd det. För ett brustet hjärta.
Jag kämpar. Förändring. Åtgärder. ALLT. Varenda jäkla dag och timme är allt i mitt huvud jävla strategier för dagen och för framtiden. Har offrat det mesta för att bli frisk. Kunde jag inte ens få tillräckligt med tålamod att avvakta med vissa saker. Även när jag bad på mina knän om en uppoffring för min skull. Verkligen bad. Snälla, snälla, snälla jag ber dig... För att jag inte kunde hantera mer, orkade inte, klarade inte av alla känslor kring det. Behövde andas. Behövde läka och bli frisk.
Tänk om du bara offrat obetydliga saker för det som du påstod betydde något. Gett mig den tiden utan att pressa mig och medvetet sätta mig i situationer jag inte kunde hantera. Känns som att en stunds betydelselös förströelse för dig var värt att slänga mig under tåget för. Vad minns man när man är 80 år och funderar på livet? Vad av dessa två uppoffringar känns värt det? Vågskål. Kan aldrig någonsin förstå hur det i andra vågskålen kunde väga mer än ens livspartner. Känslan det ger.. är värdelös. Jag var inte värd det. Vad är jag då värd? Om jag inte ens är värd det? Inget. Jag är värd inget.
Såklart det är svårt, jobbigt, förjävligt för den som står bredvid mig i detta. Men steget från att vara less på det till att inte finnas där för den du säger dig alltid vilja ha vid din sida.. Ibland tänker jag att inget är slutgiltigt, att om det är menat kommer det alltid finnas en väg för två hjärtan.
Nej. Detta har varit mitt livs svåraste period. Ett jävla helvete. Du skulle vara min trygga punkt och den som skyddade mig från allt ont.
