Tid
Ibland får jag lite åldersnojja. Och så tänker jag... att jag hade önskat att jag var 25 nu. Att jag hade varit där jag är idag men bara ett par år tidigare. Men så inser jag, att det går inte. För det är alla saker jag gjort upp till idag som gjort att jag är just här jag är idag och den tiden har behövts för att jag ska vara här. Jag tänker att min termin i Grekland förändrade så himla mycket i mitt liv. Men om jag gjort den när jag var 24 så hade det inte varit samma sak. Det finns ingen bättre tid i mitt liv jag hade kunnat göra denna resa och haft det så bra som jag hade det nu. För att det är just i denna ålder som jag är så pass mogen och öppensinnad om man jämför med förut. Jag har lärt mig allt under årens lopp, genom alla alla människor jag träffat genom mina arbetsplatser, vänners vänner, volontärarbete och skola. Jag har lärt mig så mycket genom alla de människorna och jag har lärt mig så mycket om mig själv.
Och ibland tänker jag... att det var just det jag gör idag som jag ville göra när jag var 19 men har gått världens största omvägar på flera år för att sedan komma till samma slutsats som när jag var 19 och så visade det sig att jobbet är perfekt för mig. Men det hade det inte varit tror jag om jag kommit in som nyutexad 23-åring. Jag hade inte varit redo för detta jobbet på något vis faktiskt. Jag hade inte varit tillräckligt trygg i mig själv, hade inte haft arbete där jag bemött människor i alla slags situationer, arbetat under stress och med olika personligheter. Så det hade inte hjälpt. Jag har behövt gå igenom allt det jag har gjort för att vara just där jag är idag. Visst kan det vara frustrerande ibland att bli äldre.. och jag hade velat vara den jag är idag när jag var 25. Men det tar tid att mogna och lära sig saker.
Och jag känner att om jag vore 25 just nu hade jag kunnat dra till Grekland utan att blinka, för då hade jag haft år kvar att äventyra utan tidspress. Men det är så fjantigt att man ska ha någon slags klocka som samhället bestämt. Att man ska känna sig gammal när man snart är 30, när det egentligen är hur ungt som helst. Men jag får panik när jag tänker på det. Kanske för jag inte är redo att sluta äventyra. Jag vill inte det. De säger alltid att det är ens mentala ålder som spelar roll, är det sant?
Så min fina vän i Grekland som bara är 20 men som är så otroligt klok mogen och insiktsfull. När vi diskuterar livet är det på en helt annan nivå. Och det är därför jag alltid känner att han kan gå hur långt som helst. Han har redan det - när han bara är 20 och jag tror han är redo för så himla mycket som jag inte var när jag var 20. Jag tror vi alla människor behöver olika saker för att komma dit. För mig fanns inte den tryggheten i mig själv utan det krävdes att jag gjorde så himla mycket olika saker på egen hand för att bygga upp det inom mig.