sofiieli.blogg.se

Har funderat mycket på senaste tiden på dömande. Hur vi dömer andra, tar för givet saker om dem men även själva försöker vara medvetna och genom det dömer andra..?

 

Jag har ju som känt arbetat på mig själv en del. Och på senaste tiden, då jag börjat bli friskare och behöver göra val framåt har det åter kommit ifatt mig; vad andra människor tänker om mig. Det har varit ett aktuellt tema i mitt liv tidigare, främst för jag inte riktigt följt det konventionella sättet hur man bör leva, eller kanske ännu mer att jag utforskar och inte riktigt har klarhet i saker. Det är nog just det som står ut och gör att folk reagerar. När jag var sjuk fick jag en paus från det för då var jag "bara" sjuk. Jag var bara tillfrisknande och skulle bara vara i den processen. 

 

När jag då åter kommit till en punkt då jag gör val som är icketraditionella känner jag ett ständigt behov av att förklara mig. Att genom att bara visa en liten del av mitt liv eller vad som försigår kommer jag skapa missförstånd och dömande blickar. Jag kan absolut förklara mig om jag sitter ned med en människa som frågar, men jag vill inte behöva förklara mig på sociala medier eller till bekanta eller människor jag inte känner så väl, som kanske bara ser en liten liten bit av mitt liv. Det är en konst att vara immun mot vad andra människor väljer att tänka och prata om gällande dig! Något jag även försöker arbeta på är att undvika att överförklara mig till en följd av osäkerhet.

 

Då har jag såklart också tänkt på hur mycket vi tar för givet om andra, och hur lite vi faktiskt vet om andra. I detta kommer också den här medvetenheten som är en fantastiskt vacker sak men lite på gränsen till en epidemi i vårt västerländska samhälle. Allt är triggande. Och människor kan faktiskt döma andra och rikta ilska, negativitet, irritation med mera åt en annan människa för att denne råkar trigga. Vi tar alltså för givet att andra människor vet vad som triggar oss, eller vad vi anser är politiskt inkorrekt. Vilket är befängt för mig. Kanske att jag är lite äldre i just det här gamet när jag varit vego i 12 år och därmed blivit ständigt påmind om att bara för att jag valt att sätta mig in i ämne kan jag inte förvänta mig att det är allmän kunskap för andra, eller döma individer för att de inte vet vissa saker. Jag är van att sitta med vid fikabord där det pratas om saker där jag vet att djur far illa, och jag : 1) väljer att inte säga något för man får välja sina strider och just där är det inte lämpligt 2) blir inte arg för att de pratar om detta framför mig för att de borde veta bättre.... 3) blir kanske ibland lite irriterad att de inte vet bättre när det finns så mycket info att tillgå, men blir inte arg på de som personer utan snarare fenomenet.

 

Så det jag vill komma till är att detta, enligt mig relativt nya fenomen, om att vara så medveten man kan och undvika triggers har skapat en obehaglig miljö där människor som tidigare inte varit medvetna och därmed satta i sociala sammanhang där det utmanas, helt plötsligt i större mån väljer att ta till ilska när deras samtalspartner inte är lika medveten. Det blir lite som ett minfält där man förväntas vara en tankeläsare.

 

Men det finns en sak jag alltid kommer tillbaka till, kan vara det bästa jag lärt mig genom terapi: du har inte ansvar för vad andra känner. Du måste lita på att människor runt dig säger till dig när de har något de vill ta upp och när oron kring vad andra tänker eller känner kommer krypande så försöker jag lägga tillbaka det ansvaret där det hör hemma. Jag behöver inte överförklara mig, utan jag ska lita på att andra frågar om de inte förstår, eller om de tycker något låter märkligt. Givetvis kan jag fråga om jag tror att jag sa något klumpigt och kunna säga ursäkta för det, men jag måste då också lita på om de säger att det är lugnt. Jag ska inte känna oro att prata om olika saker med mina vänner eller med bekanta, om jag inte uppenbart vet att något är känsligt hos just dem. För vi alla har ansvar för våra känslor. Om jag nyss gjort slut med min kille eller fått ett missfall kan ingen annan veta det och absolut inte bli dömd för att de råkar trigga något hos mig genom att prata om deras kärleksliv eller babytalk. 

 

Och det här är väldigt nya kunskaper som jag inte har levt efter tidigare. Jag brukade, för bara något år sedan, ta för givet att andra nära mig borde förstå att inte prata om vissa saker. När jag blev utbränd på grund av sparandet och någon närstående pratade om hur bra det gick ekonomiskt genom siffror kunde jag bli otroligt sårad över att de inte tänkte på det och insåg att det skapade ångest för mig och en gigantisk gråtattack. Men vi växer hela tiden och nu är jag nog lite mer ödmjuk inför det faktum att jag själv är helt uppe i mitt eget huvud ofta och därmed lätt hade kunnat säga något utifrån mig själv utan att genast inse hur någon annan tog det. Om jag, nu, tar illa upp och blir sårad så försöker jag låta det ligga kvar hos mig själv, det handlar om mig, det ska inte riktas som ilska mot den som triggade igång det.

 

Samhället idag, utifrån de trender som jag ser, tenderar att vi lägger över ansvaret för vårt eget bagage på andra och att det blir någon slags grej som är inte bara accepterad utan uppmuntrad. Men jag har hört från så många olika håll inom terapi eller coaching att ansvaret ligger alltid på oss själva. Lika lite som vi kan förvänta oss att andra läser våra tankar och magiskt vet exakt vad de ska säga, lika lite behöver vi oroa oss för att vi råkat prata om något, göra något, välja något, visa något som skapade agg hos någon annan på grund av triggers du inte visste att de hade eller rätt och slätt för att de dömer dig för dina val.  Du kan bara ta ansvar för det du vet.