sofiieli.blogg.se

Nu har det gått 9 månader på år 2020. Snart 10. 10 månader sedan allt rasade samman för mig och jag bara grät och grät.Jag vet inte ens vad det var som hände. Jag hade firat jul hos familjen och återvände hem till min kille som var bortrest. Min egen lägenhet var uthyrd via airbnb. Och där i hans lägenhet rasade allt samman. Var det pausen som jag äntligen fick? Utan någon närvarande? Jag vet att jag fortsatte att arbeta 2 månader till innan jag äntligen fick en tid hos kurator, men om jag ombes beskriva eller berätta om de månaderna så kan jag inte. Allt är väldigt suddigt och även om jag ju uppenbarligen vet att det passerat 7 månader sedan sjukskrivningen inleddes så känns det i min tidsuppfattning som 3.

 

Sist jag var hos min psykolog nuddade vi vid ämnet utmattning. Det har inte varit vårt fokus, utan mer mönstren jag har som orsakar dåligt mående. Han sa då att "du vet inte varför du hamnade där ellerhur? Ingen har hjälpt dig ta reda på det och du vet fortfarande inte riktigt vad det var som hände men jag antar att du har bildat dig din egen teori?". Denna fråga sade mig så mycket. Det är standard. Vi hamnar i ett tillstånd som vi inte förstår vad det är, när vi väl förstår vad det är (oftast genom läkare) vet vi inte vad som orsakade det, vet inte hur vi ska ta oss ut från det och vet inte hur vi ska undvika att hamna där igen. Allt får man lära sig själv. Jag är medveten om att jag haft ämnet uppe förr.. men tänk om du bröt armen och inte fick några instruktioner hur du skulle ta hand om skadan eller hur du borde rehabilitera. Vad sjukt det hade varit.

 

Jag minns när jag var så arg på mig själv och undrade hur jag skulle kunna förlåta mig. Detta låter så otroligt cheezy men eftersom det är sant vill jag dela med mig av det. Jag lyssnade på boken Rena relationer och de pratade om att just förlåta sig. Detta var innan jag skulle sova och jag låg i sängen i ett mörkt rum. Jag följde instruktionen, stängde av ljudboken. Jag började högt säga till mig själv "jag förlåter mig för de misstag jag gjort" och sedan i detalj säga vad jag förlåter mig själv för och det gjorde jag genom att tänka på alla de saker jag var arg på mig själv för. Regeln var att när detta är gjort ska det hållas. När jag låg där och sa de orden rullade tårar nedför kinderna och jag kände sådan lättnad att höra att jag förlät mig. Sedan den kvällen har jag inte klandrat mig själv en enda gång.

 

När det var som värst hade jag 35 i KEDS. Idag, 10 månader efter insjuknande, 7 månader efter att ha börjat ta hand om mig själv, kan jag arbeta 50% med en del av mina tidigare arbetsuppgifter, jag klarar umgänge med både nya och gamla vänner, jag kan lösa korsord, jag kan söka fram information, jag kan hålla tråden och koncentrationen. Jag kan gå och handla i lagom stora affärer.

 

Mina begränsningar idag handlar om att jag inte kan befinna mig i en butik för länge, exempelvis handla många varor i en stor matvarubutik eller gå i flera butiker för att shoppa. Jag klarar oftast  en eller två. Jag klarar inte kollektivtrafik så bra, främst att vara på en stor tågstation med många tavlor och mycket folk. Jag klarar inte att i timmar i sträck multitaska framför en dator, vilket var det jag gjorde 8 timmar per dag innan sjukskrivning. Min energi är mycket känsligare och kan snabbt gå drastiskt ned. Men när det var som värst kändes det som att mitt batteri aldrig laddade mer än till 30% medan jag idag känner att jag är 100% laddad när jag vaknar, men att jag får se till att bevara energin bättre då mitt batteri är lite som en iphone. Jag är också för övrigt som en pms:ig tonåring då jag är så hemskt lättretlig och stubinen är otroligt kort. Jag klarar inte heller av för många val utan blir snurrig och får tunnelseende. Detta är dock en bråkdel av det jag inte klarade för bara 2 månader sen. Jag litar på mig själv, att jag har förmågan att veta vad som blir för mycket och jag har förmågan att ta hand om mig själv <3