sofiieli.blogg.se

Känsla eller logik...  Den konstanta fighten mellan hjärna och hjärta... Jag tänker att alla människor styrs av olika .. Jag är deffinitivt en känslomänniska.. Jag har lärt mig genom åren att stänga av och tänka logiskt, men måste faktiskt aktivt stänga av... Jag kan resonera och analysera olika val men i slutändan väljer jag med hjärtat nästan alltid..

 

Jag vill ha sagan eller vill jag inte ha något alls. Jag vill inte vara med någon som gör mig konstant besviken, sårad eller får mig att känna mig osäker.. Just därför har jag varit singel så länge.. jag vill inte ens försöka med någon om det inte verkar riktigt bra.. för jag vet hur jobbigt det är om det inte funkar... det har funnits några få som jag kommit till gränsen att falla för.. men samma visa, håller typ 2 månader o sen tar det slut. Jag önskar jag förstod mönstret. Killen har alltid mest intresse och vill så snabbt gå in i ett förhållande men jag släpper inte in.. krävs något särskilt för att jag ska våga ta bort den där spärren som jag sätter på mig själv. För när jag väl släpper, så ger jag hundra procent av mitt hjärta. Min tid, min uppmärksamhet, min kärlek, min omtanke. Och jag vill inte bli sårad. Denna gång var första gången på väldigt lång tid som jag kände något ... svårt att sätta fingret på.. men det var bara så bra, gav en bra känsla i själen.. allting med honom som person och hur det kändes när vi sågs gav mig förhoppningar..

 

När jag bodde i Grekland levde jag med ett öppet hjärta, jag gav allt till upplevelsen och till människorna jag träffade där. Och jag kände en sådan enorm kärlek, ja inte behöver jag ens beskriva för alla vet. När jag kom tillbaka hade jag ett hål inom mig i nästan ett år ... Och nu mitt jobb. Sedan Grekland är det det första som ger mig den enorma lyckokänslan... För jag har öppnat mitt hjärta för detta... Jag ger det mitt allt. Jag ger dem min tid, min omtanke, min kärlek, min uppmärksamhet. Jag är så lycklig av dessa killar. Jag saknar dem när jag inte ser dem på några dagar och jag vill bara ge järnet på jobbet oavsett för jag vill att de ska vara glada och lyckliga... Det skrämmer mig att tänka att jag ska våga ge denna känslan som jag känner för mitt jobb eller Thessaloniki till någon kille. Så starka känslor är skrämmande.. och denna gång öppnade jag upp mig mer än jag gjort på länge men det sket sig. 

 

Jag vill ha sagan eller ingenting alls.... och det gör ju så ont när det inte går.. kanske dålig anledning, men därför det är så skönt att vara singel o bara vara lycklig. Så nu kommer jag bara fokusera på mina vänner och på mitt jobb som gör mig så otroligt lycklig. Bara jag tittar på killarna känner jag varma känslor. Så många skratt de ger mig varje dag, så varm i hjärtat de kan göra mig när de säger fina saker.... 

 

Sist när jag kom till jobbet efter 3 dagars ledighet och en kille låg fortfarande i sängen under täcket.. så sa han därifrån "Soup! Saknar". Han kan begränsad svenska och detta var hans sätt att säga att han har saknat mig. Varje gång han kallar mig för Soup, som är hans smeknamn på mig så blir jag lycklig i själen för det låter så gulligt. Eller när en av dem, sa till mig idag... han tog krafttag för att säga rätt. "du är snäll. för du jobbar inte idag men du kommer hit" och jag vet att vänliga ord inte kommer lätt för honom.. och det kändes som jag vann ett förtroende från honom som jag ska vårda ömt. Kanske det låter ego att jag älskar mitt jobb för att de gör mig glad. Men samtidigt sliter jag otroligt för att DE ska vara glada. Och även stunderna när de är "besvärliga" så vill jag inget annat än att ta hand om dem. Tror det är känslan av att vara behövd och uppskattad <3