sofiieli.blogg.se

Nog för att mitt jobb kan vara totalt utdränerande emellanåt med allt man ska fixa o ansvara för. Men se på dessa guldklimpar till ögonblick...

 

- - -

En av killarna har ett armband som tillhör mig, ett vanligt i plast som han haft på sig dygnet runt sedan han tog det av mig för kanske ett halvår sedan. Jag frågade häromdagen om han ville ha ett liknande som jag hade hemma. Då svarar han att nej, han gillar egentligen inte armbandet, han har inte det för att det är fint utan för att om vi skulle skiljas åt så kan han se på armbandet om ett år och minnas mig, att ha något som är mitt.

 

- - -

När den nya hårdingen som flyttat in ser en quokka på bild och får värsta leendet och skrattar ett så fint skratt, "vad är det?" fascinerat. En annan såg en sådan på bild och googlade sedan en ekorre. "En sånhär hade jag i Iran. Jag hade den hemma. i ett fängelse! Den dog när det var vinter, den fryser". Ok den historian var ju jävligt hemsk men hans leende under tiden han berättade om ekorren och hur han matade den med hasselnötter var ändå så ironiskt gulligt.

 

- - -

När en får i uppgift att måla en bild på sig själv. Jag lämnar honom och hittar honom sedan sitta med en bild på sig själv uppe på mobilen och koncentrerat måla något som liknar en streckgubbes ansikte! Hahaha.

 

- - -

Eller när det är ett gäng som är busiga och jag försöker få de att lyssna genom att använda alla möjliga verbala knep. De lyssnar inte. Jag låtsas då ge upp och bara gå därifrån, ställer mig i dörröppningen. Då kommer den ena och frågar "är du sur??". "Ja jag är besviken, ni lyssnar inte". Då får han snabbt ut sina vänner från rummet genom att säga till dem och sluta och säger förlåt. Senare säger han förlåt en gång till. Egentligen handlade det inte alls om brist på respekt eller lyssnande, de tyckte bara att det var roligt att busa och testa gränser.

 

- - -

Att sitta och läsa läxor och alla vill vara i det lilla rummet och man bestämt säger bara läxor.  En annan tar med sin mat in i rummet för att få sitta med och sedan kommer en annan medan man försöker få ut nr 1 , "sofie vad betyder intuitiv??".

 

- - -

Eller att efter midnatt sitta och förhöra någon på sitt kemiprov till dagen efter och imponeras av hur han kan beskriva på svenska hur en atom är uppbyggd och det periodiska systemet, han ska bli ingenjör.

 

- - - - -

Det finns så många tillfällen vid varje arbetspass som är magiska. Att bara se de prata svenska och någon försöker briljera. Man skrattar så mycket åt alla konstiga saker de säger. Att se dem vara barn. Hur mycket de lärt sig under denna tid. De kan stava, de kan läsa en berättelse med nästan perfekt uttal. De visar på så olika vis hur de känner sig trygg med en. Någon öppnar bara upp famnen när de ser en.. Någon kritiserar och ifrågasätter som ett tecken på trygghet.. Konstigt va? Någon säger "tjeena Karlsson!" och någon finns bara runt om en hela tiden och hjälper kanske till att skala potatis men skulle aldrig krama en om man frågade.

 

Att ha lärt känna dessa 20 ungdomar som de underbara individer de är.. Att försöka få tid till alla var och en när man jobbar är en omöjlighet och så mycket tid varje dag går åt till att bygga bygga på relationer. Fixa håret med någon, spela kort med någon, öva svensk grammatik med en annan..

 

Samtidigt som man ska diska, städa, laga mat, ringa ärenden, ha koll på kalendern, dokumentera, ha medicinansvar.. Samtidigt som ens enhetschef sitter och säger att man måste ta utvisningar proffessionellt.... Samtidigt som det dras in och dras in på budgeten för att pengarna är slut. För att Lunds kommun inte kan räkna från början och gick back en massa miljoner. Det har dragits åt och dragits in och tagits bort.. Nu kom ännu ett bud: läsken på fredagar ska bort, inget fredagsmys längre. Och frukten ska minskas så att alla ska bara få en frukt per dag. De gör ett avtal med en leverantör där varorna är mellan 12-50 % dyrare och vi får inte mer pengar att handla för.  Ja, det är ett tufft jobb. Men det gäller inte ett smack på grund av ungdomarna. De ger en all styrka.