sofiieli.blogg.se

Det har funnits mycket jag vill skriva om de senaste månaderna, och samtidigt har jag inte orkat. Att bli sjuk var lite som pandemin på så vis att man fattade direkt att det var serious business, men man trodde det skulle vara över inom ett par månader. Här sitter jag liksom i september 2021 och när jag sa upp mig i mars trodde jag att jag skulle vara tipptopp att kunna börja arbeta till sommaren. Men tillfrisknandet tar så lång tid. Trodde inte att detta skulle vara nästan 2 år.

 

Den största utmaningen för mig i detta skedet, när man liksom är ganska frisk igen från både utmattning och depression är hela den här grejen att man lite känner sig som ett tomt blad. Jag, ska jag kanske säga. Det är ju olika för alla. Ett väldigt skört vitt blad. Jag ska på något vis börja leva igen, inte bara överleva nuet, utan kunna blicka längre fram, fungera igen i relationer och situationer. Men det är ju inte detsamma längre. Identitetskris är ju en del av utmattningskarusellen men nu ska man klura ut vem man är och det går inte att återgå till den man var... eftersom allt har ifrågasatts och ställts på sin spets. Självkänslan och självförtroendet är helt i botten. Det är inte lätt att fungera med de låga halterna. Jag tror mig inte vara bra nog till det mesta och som många andra går vissa vänner/familj bort från ens liv när man mår dåligt. Helt plötsligt är jag medveten om att vissa vänner bara finns där när det är lätt och det gör en sjukt ömtålig. Det är svårt att göra några slags livsplaner när jag inte längre tror på min förmåga. Eftersom självkänslan är i botten tar jag absolut allt personligt och tror att alla de som lämnade, allt det man förlorade, representerade sanningen till vad jag är värd.

 

Det är lite svårt att förklara. Ens värde kommer ju egentligen inifrån, ellerhur? Kanske är det så att innan jag blev sjuk hade jag ett högt egenvärde men även tron att jag var värd mycket för andra. Jag trodde jag var vacker, charmig, trevlig, omtänksam, kärleksfull, hjälpsam och ett riktigt kap till vän och flickvän faktiskt. Det var det jag tog till mig av människorna jag kom i kontakt med. Jag fick en komplimang en gång från en kollega att jag hade ett så fint sätt att värdesätta mig själv, liksom veta vad som är rätt eller inte rätt när det kommer till hur andra behandlar mig. Jag har nog lärt mig det från när jag var mobbad som ung. Och jag har fortfarande en känsla av egenvärde.. bara det att jag nu känner mig totalt värdelös för alla andra. Waste of space, som Katy Perry sjunger. Och det är bara andra som har förmågan att påverka det för mig just nu. För visst kan väl jag bara påverkar hur jag själv värdesätter mig? Skillnaden kanske är att inte alls bry sig om hur andra värdesätter eller ser på en. Men det är ett sjukt svårt wake up call. När jag ser vissa bekanta exkludera mig, då inser jag att jag nog inte är så charmig eller trevlig eller bra vän som jag trodde... Och det är som att mina ögon öppnat sig på ett ofrivilligt sätt inför hur andra kvinnor ser ut eller gärna vill föreställa sig se ut, som gör att jag inte känner mig vacker heller längre... Självkänsla ska inte underskattas, att inte ha den gör så sjukt jäkla ont så det går inte ens att förklara....

 

Så visst, ens egenvärde kommer inifrån. Och jag tycker även idag när allt är skit att jag inte förtjänar allt det där. Jag tycker att jag är en vän som bryr sig, en person som lyssnar, som är intresserad, som är engagerad, som har ett stort hjärta. Och jag vet inte hur jag ska göra det bättre. Jag vet inte hur jag ska vara för att vara värd något för andra. Samtidigt ser jag andra som inte är speciellt snälla eller omtänksamma bli inkluderade, tillfrågade.. . Så den enda lösningen blir att isolera mig. För jag tycker inte att jag förtjänar att känna mig värdelös, inte för att jag kanske är omtänksam, rolig, charmig, kärleksfull, utan bara för att jag är människa och alla människor förtjänar att känna sig värdefulla. Det är jättetufft, att den stunden i livet då man verkligen behöver känna sig värdefull så får man ett abrupt uppvaknande.

 

Nu öppnade jag helt upp mig, men kanske någon känner igen sig.. Kanske någon känner sig lite mindre ensam och jag fick lov att sätta ord på det.