Att brinna
Jag har sett människor runt mig bli sjukskrivna av stress. Få utbrott på jobbet liksväl som att vara gråa av likgiltighet.. Jag har gått från att vara stjärnan alla frågade om allt till att bli den som ingen frågar och ingen lär sig av. En ungdom sa att jag blivit seriös, kollegor frågar hur jag egentligen mår eller säger till andra att de ser att jag inte är som förut. Vänner säger att de inte ser min glöd. Jag gick från glöd till en eld. Och nu är jag lite som ett majbål en regnig valborgsmässoafton framåt niotiden.
Det inte bara tär på en att ge sitt allt, det tär på en att se det allt man givit långsamt suddas ut som om det inte betydde något alls.
För det är precis så jag känner. Hälften av personalstyrkan är relativt ny och kom dit ett år efter mig men beter sig som att hela boendet öppnade när de kom. Hade kunnat skriva hur mycket som helst angående den frustrationen som det skapar att bli behandlad som en dammig gammal trasa. MEN ungdomarna vet hur mycket jag gjort för dem. De har blivit självständiga och behöver mig inte på samma sätt. Personalen behöver inte mig. Nya chefer hela tiden som inte har en aning om hur hårt jag slitit. Mina batterier är slut, jag har inget mer att ge. Vi gamla som faktiskt byggde upp hela boendet får sitta o lyssna när nya chefer kommer och lär oss hur vi ska göra för att de nya kollegorna efterfrågade det för de verkar inte tro att vi kan någonting så de går över våra huvuden till de nya cheferna som inte känner ungdomarna. Det är lätt att bli frustrerad och förbannad. Men vad tjänar det till. Det är inte creden som spelar roll.. det är att jag vet i hjärtat att jag gjorde det jag kunde för de här ungdomarna.
Jag vill aldrig se mig själv bli likgiltig inför livet. Det skrämmer mig att bli ärrad för livet för något som uppenbarligen ingen ens lägger värde i.