sofiieli.blogg.se

Jag har haft tid till eftertanke, att förstå mig själv och vad det är som sker.. Jag skriver detta inlägg mest för att jag ska kunna se tillbaka och minnas hur det var. För att se till att inte hamna här igen. Utmattning.. Hur känns det?

 

Jag hade haft magkatarr i flera månader, var alltid stressad, kände att kraven var alltför höga - kraven jag satte på mig själv. Ibland i slutet av dagen var jag så fruktansvärt trött känslomässigt att jag bara orkade inte. Jag fick någon konstig känsla i halsen som visade sig vara ett resultat efter att vara spänd, tungan var alltid tryckt mot gummen och aldrig avslappnad. Jag pressade mig själv extremt hårt för att nå mina sparmål. När jag märkte att jag hade orimliga krav på mig själv gällande ekonomin slutade jag att arbeta extra och jag började unna mig det där extra glaset vin när jag var ute med vänner. Jag försökte ta bort skuldkänslorna som kom bara jag ville köpa ett par skor. När jag saktade ned för att jag inte orkade kom otroligt negativa tankar. Hela anledningen att jag är i Sverige är ju för att spara till min dröm, vad spelar ett par tusen i månaden för roll?

 

Jag går / gick till ett arbete varje dag som jag avskyr. Som är stressigt och omotiverande. Jag började få känslor av meningslöshet. Detta var i november. Allt kunde kännas hopplöst och grått, livet kändes tråkigt, jag kände mig misslyckad som behövde kämpa så mycket för mitt sparande medan andra i min omgivning håvade in stora pengar på ett enkelt sätt. Jag kände mig som ett skämt. Detta var kombinerat med att känna mig ouppskattad och oviktig av vänner och otillräcklig på många andra plan. När december kom kraschade jag. Jag bara grät. Hopplöshet, uppgivenhet och nedstämdhet. All entusiasm, livsglädje och lust hade försvunnit. Allt kändes meningslöst och jag såg inget ljus i tunneln. Jag var rädd för att vara ensam. Det har gått tre månader nu. Det tar tid att få samtalshjälp. Hon föreslog att jag skulle sjukskriva mig om möjligt. Jag tänkte "nej, inte jag.. jag är för frisk för det?".  Det är väl det som gjort att man hamnar här. Förminska sig själv, nej det är inte så farligt, andra har det värre, andra orkar - då orkar jag! med mera med mera. För med utmattning kommer låg självkänsla.. eller vad kommer först, hönan eller ägget? Det enda jag orkade med var jobbet och när jag kom hem var jag totalt slut. Jag hade söndagsångest och varje söndag kom negativa tankar av allting som en pottpurri.

 

Nu har jag förstått att allt hör ihop. Mitt batteri är inte längre på 100 % i början av dagen, det är på 30. Om jag hamnar på noll bryter jag ihop känslomässigt. Min stresstolerans är otroligt låg. Jag är lättirriterad, gråter väldigt lätt, kan bli rasande för saker som kanske inte är så allvarliga. Jag hanterar press otroligt dåligt. Jag orkar inte med krav. En dag hemma där jag egentligen inte gör annat än att laga lite mat och gå ut med Vanna känns helt OK för mig, medan det förut skulle tråkat ut mig totalt. Jag träffar mina närmsta vänner, pojkvän, familj, men orkar sällan träffa andra. Jag är långsammare och om jag pratar för mycket orkar inte tungan med.

 

Jag är en person som alltid lyssnar intresserat när någon pratat vilket ofta leder till att människor pratar alltför mycket eller länge, att de utnyttjar mig helt enkelt. Jag orkar inte hantera det längre. Jag blir ansträngd av att koncentrera mig och hör nästan inte vad de säger för mitt fokus ligger på att se ut som att jag lyssnar. Jag vill egentligen gå/ lägga på luren (i mitt jobb) men då jag inte kan det eller vill det slutar situationen ofta med att jag är väldigt trött om jag inte zoomat ut totalt och inte alls lyssnat av ren självbevarelsedrift.

 

Jag känner skuld över att ha satt mig själv här, skuld för mig själv och skuld för de jag älskar som får dras med detta. Jag känner mig dålig som inte orkar, som är trött, som är känslig.. Jag känner mig inte fin på utsidan heller. Något jag aldrig lidit av. Känner mig otillräcklig på alla plan. Detta har jag förlikats med. Jag tar en dag i taget och all fokus ligger på att spara in på min energi. Jag gör saker jag mår bra av. Jag uppskattar väldigt mycket om jag orkar med något extra , som att gå ut och göra något roligt eller träffa bekanta. Jag uppskattar väldigt mycket när jag känner mig fin. De stunderna är guld, men tyvärr följs de ofta av ledsamhet över det faktum att det känns som guld och det brukade vara jag. Jag är inte mig själv. Jag tycker inte så mycket om den personen jag är nu för jag känner att ingen kan tycka om den personen. Bara den jag var förut. Men jag tar hand om henne, för jag vet att det bara är hon som kan få Sofie att komma tillbaka igen och det vill jag mer än allt. Så om jag ger henne kärlek, vila, omtanke och acceptans så kanske hon låter den faktiska Sofie lysa igenom allt oftare.