Man vill bara hjälpa
Nästan varje dag fäller jag en stilla tår vid upplysningen av vad som sker i Europa. Det är kaos. Och här sitter vi i ett stilla och tyst Sverige. Bara för att vi ligger längst upp, längst bort.... Långt ifrån kriget, långt ifrån gränserna som ständigt bevittnar flyende människor, döda människor, desperata människor... Långt ifrån byarna där människor smyger sig fram i natten, livrädda för att bli upptäckta. Långt ifrån stationen i Ungern där hundratals står utanför och inte får komma in, inte får åka tåg. Blir nekade. Alla gränser som nekar. Och mångas mål är Sverige. För här är allting så bra. Här är allt så bra att vi klagar över små saker som verkligen inte betyder något. Vi har det så bra att vi glömmer det, att vi inte reflekterar över det.
Men inte kan vi unna någon annan del av detta ljuva liv. Människorna som har den åsikten är småsinta och utan medkänsla. Samtidigt ser man godhet hela tiden och ibland är någon av tårarna en liten trösttår, för man ser att det finns godhet. Jag vill bara göra något känner jag. Jag känner mig lite maktlös. Jag vill hjälpa tilll på något annat sätt än pengar.