sofiieli.blogg.se

Kärlek måste vara en av dem starkaste känslorna av alla. Den lyfter dig och skakar om dig på alla tänkbara sätt. Och känslan dröjer sig kvar så otroligt länge. Vad man än gör för att komma över det så infinner sig känslan igen när man är ensam, ingen distraktion. När bruset försvinner.. Kärlek handlar nog inte om huruvida man är öppen för den som vissa teorier säger. "Man måste vara öppen för kärlek."

 

Jag var inte speciellt öppen för den, eller var jag det?  Jag hade fortfarande någon annan på tankarna samtidigt som jag var i eufori över att ha ett halvår i Grekland framför mig, så många spännande människor jag skulle träffa. Kanske var jag öppen för livet. Grejen med kärlek egentligen är att den inte alls bryr sig om tillfälle. När jag såg honom vid vårt första möte var jag körd. Det är så riktig kärlek funkar. Första mötet, första gången blickarna möts eller första gången man delar ett leende. Man vet att man är så screwed. Det är den bästa känslan som finns, när man bara vet. Inte en enda gång tänkte jag att det var en uppoffring att ha träffat någon, att jag gick miste om något. Vi var inte ens uttalat exklusiva på ett par månader men jag var inte ett dugg intresserad av någon annan. Det är en fin känsla.

 

Jag finner det otroligt svårt att komma över det där. Speciellt känslan av att jag satsar helhjärtat och tror helhjärtat på detta. Helt plötsligt var spelreglerna ändrade. I min värld var det inget jag förväntade mig eller hade aningar om. Jag försöker tänka på alla de sämre tillfällena.. men jag känner sådan sorg och saknad över något så litet som en kram jag aldrig kommer få igen.

 

Kärlek är i grund och botten en av de allra mäktigaste känslorna som vi inte kan skaka oss av oavsett hur vi kämpar. Ni kanske tänker precis som jag.. sorg då? Saknad? Men i grund och botten är både sorg och saknad baserade på kärlek.