Too much
Det är något som är väldigt svårt att förklara... Och det är hur mitt jobb kan göra mig helt slut på energi. Det är ett jobb som jag älskar. Jag har inte själv helt förstått än. Men min slutsats är denna.. Efter jag varit i Thessaloniki spenderade jag det nästkommande året med depp efter allt jag saknade, press att inte veta vad jag skulle göra med mitt liv och mycket mera. När jag fick detta jobb var det första gången något gav mig samma glädje som Thessalonikilivet lyckats ge mig. Och jag gick in för det till 110 procent. Vår chef trodde på att låta oss sätta rutinerna, låta oss sätta arbetssättet för bara då kan vi veta vad som funkar.
Detta resulterade också i en enorm press på oss som brydde oss tillräckligt mycket. Vilket var jag och någon enstaka människa till, som sedan blev fler. Men jag tog mig an utmaningen att fixa allt. Inte bara ville jag ordna rutiner för personal, för boendet, för arbetet och för ungdomarna. Jag ville också skapa relationer och trygghet för ungdomarna som mådde riktigt dåligt och vars relation med personalen inte var bra.
Så samtidigt som jag byggde relationer med var och en av de här 20 killarna slet jag för att det dagliga arbetet skulle fungera och kände pressen uppifrån över att allt inte funkade. Fick utskällningar, kritik, dumförklaringar. Blev frustrerad, pressad. Och sen helt plötsligt var alla rutiner i ordning. Och killarna visade enorma framsteg i språk, självständighet, integration och eget ansvarstagande. Jag var bara glad. Men samtidigt fick man kritik för allt det som ännu inte funkade. Och ville fixa. Detta var i somras.
Under hösten har jag bara kommit killarna ännu närmre samtidigt som vi fortsatt fått kritik och press över det som ännu inte funkar. Och så börjar det gå upp för mig att utvisningarna ska börja komma. Jag som levt för mitt jobb. Jag gjorde jobbet till nummer ett. Och helt plötsligt finner jag inte bara mig själv undrandes vad det ska bli av mig om killarna inte får stanna, om jobbet ska avvecklas, om jag inte längre behövs. Vem är jag och vad vill jag utan mitt jobb? Jag inser också att de här personerna jag arbetat för att göra trygga, starka, självständiga och glada, kanske ska bli skickade till ett land de flytt ifrån. Kombinationen av oro och känslor utifrån min relation med dessa killar till den press och frustration som riktats mot mig och mina kollegor att ordna allt blir för mycket. Och jag tappar all motivation......Det finns ingen återvändo utan den enda vägen är genom denna fruktansvärda tid som väntar.