Kalo mina, 1 juni!
Kalo mina säger man då i Grekland när det är ny månad och det betyder typ god månad.
Jag kände för att reflektera lite såhär på kvällskvisten. Det kommer nog bli en hel del reflekterande framöver. Ska spendera en månad på Corfu. Utan Wifi i lägenheten.
Jag är en person som vägrar tro att något är förgäves, för jag vill gärna tro att saker händer och sker av en anledning. Samtidigt när jag är på jobbet kan jag ofta känna att allt jobb jag gjort det senaste året är förgäves. Ungdomarna är inte särskilt mogna, självständiga, tar eget ansvar eller har ett bra beteende. Jag känner en otroligt misslyckandekänsla. Vi hade handledning idag. Då ritade handledaren upp en bild där vi i personalen är i mitten. Under oss är ungdomarna som ger massor av krav och gnäll, även hot och kränkningar. Ovanför oss är ledningen som ställer massa krav och klagande de med.. även hot. Och vi står i mitten och får all skit på oss. Så känner jag att jag kämpat så mycket och riskerat min hälsa för något som rasar.
Men okej, Jag vet om att jag gjort någon skillnad för några av dem. Åtminstone 3-4 personer har blivit lugnare, tryggare och gladare för mitt arbete... det är ju alltid nåt. Måste försöka intala mig att mitt jobb rörde några få rakt in i hjärtat.. Det känns viktigt. Även om jag verkligen känner att jag misslyckats med de andra. Med all den skiten vi får ta varenda dag på jobbet så är jag så glad att jag ska lämna. Ibland vill jag bara slänga likadana ord som de gör i ansiktet på dem. Jag vill bara skrika ut "MEN LIGG FÖR FAN OCH SOV BORT DITT LIV DÅ, JAG BRYR MIG INTE VAD FAN DU GÖR". Men istället fortsätter jag väcka dem och tar emot otrevliga ord och skriker inombords.
Nu låter det som att de är monster. Och det är därför jag borde lämna. Min empati för de flesta av dem är slut. De har betett sig så illa att jag inte känner någonting för dem längre. Det finns ett par jag kommer sakna som är otroligt fina, men jag har varken motivation, energi eller överhuvudtaget vilja att hjälpa de andra. Jag har beslutat att inte ens berätta för de flesta att jag ska sluta. För så många gånger de klagat på personalen så borde de ju inte bry sig alls att jag försvinner. Eller kanske jag borde berätta bara för chansen att de ska fråga varför och jag ska svara att de har sagt så många gånger att personalen är dålig, att vi inte gör någonting, att de inte behöver oss så nu slipper dem.
Nej, det är en väldigt jobbig känsla att känna att man kämpat ihjäl sig för noll framgång.
Dont bite the hand that feeds you.