En ny start
Ibland måste man våga för att vinna. Det var något i mig som inte ville ge upp ändå, trots allt som hänt under dessa 2 år. Ibland tänker man att all logik går emot, man tänker att det kommer aldrig vara någon idé, men man känner en liten känsla i bröstet som inte vill gå bort.. Nyfikenhet, hopp? Och vad jag fick var allt jag ville ha. Trodde det var i fantasin, men ibland kanske dagdrömmar blir sanna ändå.
Jag tror på oss :) Varför gör jag det? Well jag är en av de människorna som tror att kärlek betyder något. Det finns många trevliga människor som har både det ena och det andra, men ibland bara faller man. Och med tanke på hur sällan det händer för min del så tycker jag att det är värt något.
Men jag tror på oss, för att vi är två motpoler. Jag är en startare som hatar att avsluta, han avslutar alltid. Jag drar igång något projekt men ger upp, men han låter mig inte ge upp. Han kommer in och hjälper till och ser till att det blir avslutat. Jag har inte tålamod när något inte fungerar, men han är analytikern som funderar och testar till det fungerar. Jag kanske blir irriterad i stunden men är otroligt tacksam när jag har fungerande saker runt mig istället för massa "jaja det funkar". Jag har inte tålamod med något egentligen, medan han har allt tålamod i världen. Ger aldrig upp. Jag är en känslomänniska, ofta överempatisk och alltför känslomässigt analytisk. Han är en logisk person, som är jämn och lugn, stabil. Brusar aldrig upp. Klart det ibland kan vara frustrerande med någon som inte förstår alla de där sakerna man är så känslig för, men jag tror vi kan lära av varandra. Han kan bli mer empatisk och känslig och jag mindre. Jag gillar inte fasta punkter särskilt mycket, jag byter gärna jobb, intressen, bostad, har stora drömmar och impulsiva beslut, men han är en stadig punkt. Jag vet var jag har honom, han är inte impulsiv och lättändrad. Jag känner mig trygg. Han är en klippa. Jag har tendens till att bli svartsjuk medan han ger mig all frihet i världen, vilket motiverar mig till att ge detsamma. Jag övertänker och gör vissa saker komplicerade, medan han förenklar dem. När det kommer till praktiska saker och lösningar är han den som komplicerar till det medan jag förenklar det. Jag går den snabba, effektiva, flexibla vägen. Om vi lär oss att alltid arbeta tillsammans oavsett väder och vind så tror jag att vi är oslagbara. Om jag får allt det som jag inte är, i min partner.. Då är vi allt?
Och sen allt det där vi har gemensamt trots våra olikheter. Han tror på mina drömmar, han har aldrig någonsin ifrågasatt dem, tvekat på mig.. Bara sett det som en självklarhet att jag kommer att lyckas. Han har aldrig ifrågasatt vem jag är, eller försökt göra mig till någon annan än den jag är.
Men resan har precis börjat, den kommer vara full av utmaningar och den största är kommunikation.