sofiieli.blogg.se

Det kan ta ett jävla tag att luska ut vem man är och sedan vad man vill. Men först måste man ju veta vem man är... När jag var tonåring var jag övertygad om vem jag var. Jag var självsäker, stod upp för mig själv.. men kunde inte alltid säga nej... Som normala tonåringar så tror man att man vet allt och sedan insåg jag att världen och livet har så mycket att erbjuda, så vad vill jag? Det var nog runt 23-årsåldern skulle jag tippa på. Och när hittade jag mig själv? Skulle nog säga när jag var 29. Så i stort sett hela mitt 20plus var ett sökande. Spännande givetvis, mest förvirrande.

 

Jag vet ju också att den jag är idag kommer inte vara samma som om 2 år.. Men jag tror man kommit fatt när man vet vem man är idag och man inser att det är föränderligt. Jag tror också att det inte bara är något som kommer av sig själv. Som att man fyller 30 och plötsligt vet. Jag vet inte om andra vet. Men jag är övertygad att det var mitt sjuåriga sökande som gjorde att jag fick veta det. Kanske det mesta av sökandet var för att besvara frågan; vad VILL jag?

 

Jag tänker också att alla dessa förväntningar från samhället eller kanske vad vi tror förväntas av oss gör att vi inte hittar oss själva. Jag var singel i flera år innan jag insåg att jag ville vara singel. Konstigt? Jag trodde jag ville hitta kärleken omedvetet. Men när jag ifrågasatte en så basic sak så insåg jag att jag VILLE inte hitta kärleken.

 

Jag tog bort instagram och slutade använda facebook mer än till att sprida politiska budskap och hålla kontakt med greklandsvänner. Också en så naturlig sak i vårt samhälle..  I slutändan skapar det onormala bilder av vad verkligheten är och prestationsångest. För mig. För allt handlar ju om vad man själv mår bra av. Jag vill leva i verkligheten.

 

Och så insåg jag att jag vill inte ha det där Svenssonlivet där målet är ett nyrenoverat kök och badrum i ett hus, med barn och ett fast jobb och tacomys på fredagar med Andys lekland som det stora helgnöjet. Det är inte vad jag önskar mig. Och det är ok. För det vore konstigt om alla önskar samma. Jag inser också att jag ser ned på detta. Jag vet inte varför. Och det är inte ok. Men jag är säker att vi alla är människor. Det finns säkert många som ser ned på mig också för mina val. Jag vill ha mitt hotell i Grekland med fruktträd. Jag vill jobba varenda dag, plocka färska fikon från träden och ge gästerna till frukost. Jag behöver bara att hotellet går bra, att jag kan uppgradera och ta hand om det, se till att betala för varor och ha fungerande utrustning.. Jag behöver bara mat i magen och sen behöver jag inte tjäna pengar. Jag vill bara stå i trädgården och se ut över de grekiska bergen och kunna ta ett dopp i havet. Jag vill kunna snacka med bagaren i byn, den gamla farmorn på trästolen, den lokala fiskaren.. få hembränd tsipouro och inlagda oliver av bonden.. och veta att vi alla hjälper varandra om det skulle gå snett. Och jag vill ha kärlek vid min sida. Någon jag i slutet av dagen kan korka upp en flaska vin med och filosofera om livet. En varm människa som charmar andra och får människor att skratta. En trygg famn. Och några adopterade hundar. Det är det jag vill och det är det jag behöver i livet. Det borde inte vara så svårt tänker jag.....