Du är borta
Jag var så dum.. så dum att tro att bara för att det var ett gemensamt beslut som jag visste var rätt så fick jag inte känna sorg. Ett ickefungerande förhållande är inget att sörja. Finns ingen logik att sörja något man ville lämna bakom sig... Så sorg fanns inte tid för. Upptagen med det ena och det andra.. fick inte känna något negativt.
Nu har jag suttit här isolerad inom hemmets fyra väggar. Så förädisk en förkylning kan bli. Ingen som stör, ingen kontakt. Hur länge kan tankarna vara borta. 2 dagar och det börjar kännas.. 3 dagar och det känns.. 4 dagar ja det känns. Hur kan allt vara okej om jag inte kan möta honom eller hans blick, inte ha ett normalt kort samtal utan tårar. Hur kan det vara okej om jag inte kan skriva med honom utan sorg. Om vi måste bestämma att vi inte kan se varandra rent fysiskt för att det gör för ont.
Så dum är jag att tro att tårar betyder ånger. Att jag inte kan säga högt de orden hur jag känner, inte ens inför mig själv. Ingen vet. För om man gjort slut i ett trasigt förhållande finns ingen sorg. Hur dum är jag att tro att det normala är att leva vidare som ingenting.
Det är inte förhållandet som sörjs. Det är en människa vars liv man delat. En människa som varit en självklar del av ens vardag. En människa som hade kärlek och omtanke för just dig. Ömhet.. Som somnade och vaknade bredvid dig.. Vars nyckel eller steg du alltid hörde utanför dörren.. Och den kärleken är borta. En hel människa är borta. Hur dum är jag att tro att jag inte kan sörja förhållandet... när det inte är förhållandet jag sörjer men en hel människa i mitt liv som nu bara är borta så väldigt snabbt.Jag hade kärlek för honom, han hade kärlek för mig...men att fungera tillsammans var vi för olika för. Det är sorgligt och det är okej. Du behöver inte vara stark hela tiden.