Hemma
Har kommit fram till när jag vandrat Thessalonikis gator.. att när jag började känna mig hemma i den staden var det navigering genom gator, kända affärer eller träffpunkter, gatunamn. Sedan gick det vidare till att veta var det billigaste kaffet eller den godaste bakelsen fanns. Och nu när jag vandrar genom centrum är det något annat som slår mig.
Minnen. Jag går förbi Agia Sofia som är en av de kändaste byggnaderna och jag tänker inte på kyrkan utan jag ser muren utanför där jag och mina vänner brukade träffas. Ser framför mig hur jag står och inväntar den sista personen i skuggan av de spinkiga träden . Åker på en gata högre upp i centrum och tänker på weekendresan vi skulle till när vi körde på den vägen sist.
Vandrar längs med parallellgator som är mer ensliga och minns när jag promenerade där klockan sju på morgonen efter att ha sovit över med min dejt (senare sambo) och hur lätt jag kände mig. Som att jag svävade på moln, fiskare höll just på att förbereda marknaden för dagen när jag kom gående uppenbart lite för finklädd för en morgonpromenad. Och jag brydde mig inte. För jag var lycklig och nykär.
Det är detta som är Thessaloniki. Inte byggnader eller gator, eller vackra monument. Det är minnen, känslor och att veta var den godaste trigonan finns.
