30-årskris
När jag var 28 och snackade med en kollega om det här med 30 så sade hon till mig att det är precis vid brytningen som det är jobbigt och sen bryr man sig mindre och mindre. Jag valde och tro på det, för hon var inte en person som var snäll i onödan.
Det var tufft innan jag fyllde 30, så mycket tankar om vart man borde vara i livet.
Nu är jag snart 32. Livet efter 30 har varit helt fantastiskt. Det känns som mitt liv bara blir bättre och bättre, vilket kanske är naturligt då man lär känna sig själv bättre och bättre för var dag som går men även om man arbetar med självutveckling. Jag funderar mycket på vad som är viktigt för mig och vad jag mår bra av. Vad gör mig glad? Om jag mår dåligt försöker jag kartlägga vad som fick mig att må dåligt och på så vis förstå mig själv mer och vad jag bör undvika.
Just nu i livet vet jag vad jag vill. Och jag tror på mig själv att jag kan komma dit. Jag gör precis som jag själv vill, och även om jag visst kan tänka på vad andra tycker så låter jag det inte styra mig. Jag omger mig med människor jag tycker om.. som ger mig energi och inspiration, kärlek, förståelse och människor jag ser upp till. Jag tar inte emot saker som får mig att må dåligt eller försätter mig i situationer jag inte önskar vara i.
En stor befrielse är att förstå att det finns många slags relationer och inte bara vänskap eller förhållande. Det finns en stor gråskala och det behöver inte sättas gränser eller stämplar. Det enda som behövs är att personerna som är i relationen är nöjda med hur den ser ut.
Klart jag har massor att arbeta med fortfarande. Kan fortfarande dränera mig själv på mental energi och sitta och tycka att jag är otillräcklig, att jag inte är kapabel till att vara så perfekt som jag önskar. Men i slutet av dagen handlar ju allt om att acceptera sig själv precis som man är, även ens sämre sidor. Man kan förändra mycket men man kan inte ändra på allt, då finns ju inte DU kvar.
Jag är en obotlig romantiker, tidsoptimist.. Jag är slarvig och lite "rough around the edges", tycker inte att det är så noga. Jag säger fel saker ibland och skämtar lite olämpligt. Ibland är jag alldeles för rak på sak och för effektiv i min kommunikation, vilket är totalt fine i Grekland men kan ofta vara känsligt i Sverige. Jag tänker inte på konsekvenserna innan det är för sent. Har massor av idéer och kan köra på på lite vad som helst men ger upp för lätt. Det där är Sofie. Och inte vill jag ta bort henne helt.
