Botten
15 dagar har passerat av år 2020. Skulle ändå vilja påstå att jag klättrat åtminstone 2-3 steg upp från dimman jag befann mig i. Är lite öm, omtumlad, överkänslig, ömtålig men jag har blicken åt rätt håll. Ibland tappar man bort sig själv. Har tagit tag i mina viktigaste relationer i livet och en del stannar kvar och vissa andra inte.
Oavsett vad så är det ingen tid att känna mig ledsen över det nu. Nu är tid att känna mig stolt över mig själv att jag satte ett värde på mig när jag kände att ingen annan gjorde det. Och det är viktigt att vara snäll mot sig själv, vilket inte är lätt när man mår dåligt. Men om man slår på sig själv när man mår dåligt, vem ska skydda en då?
Nu säger jag förlåt till mig själv, kramar om mig på insidan, stryker min kind och viskar inifrån "du är modig... du kommer ta dig uppåt".
Jag har världens bästa man vid min sida som finns där och stöttar mig så otroligt mycket. Det är obeskrivligt för mig hur mycket det betyder. Finns inga ord att kunna säga det. Och han kommer aldrig förstå ens en liten bit av det. Har också min familj och mina två vänner som är ovärderliga. Och min Vanna som inte förstår så mycket men ger mig så sann glädje. Som sagt, blicken åt rätt håll. Sen tar vi det en dag i taget, sakta och stabilt.